Min inre perfektionist eller Varför jag ogillar att måla

Innerst inne har jag en liten surögd perfektionist. Hon har förstört en del för mig genom att aldrig vara nöjd med det jag gör. Det finns alltid något att gnälla på. En sned söm, en ful maska, en sned kant...
Jag har lärt mig att hålla henne mycket kort och hon får bitcha på men jag lyssnar inte och gläds på så sätt mer.
Men när det kommer till målning...ja, då är det som att hon slipper lös lite grand. Och jag får inte tyst på tjafset. Därför är kortet på mina nymålade pallar ingen närbild.

De runda pallarna fanns i min barndoms sommarstuga. En var mörkblå, en röd. Sedan målade barnen om dem och i något läge fick de färgstänk då någon stöd på dem och målade väggar och tak.

Den fyrkantiga är snickrad av min morfar. Ljusblå från början, grönblå under mammas vård.

Förrförra sommaren började jag på projekt "slabba-på-lite-färg" så jag började slipa men fick många negativa synpunkter från mitt inre och tappade sugen. Nu är de slipade, på sina ställen  spacklade och målade tunt, tunt fyra (4!) gånger.  Och igår skaffade jag svart färg till runda pallarna ben...och nya vita tassar...

Inte helt sunt, men de blir så fina och även om jag låtit perfektionisten störa mig lite är jag ändå glad. Tycker det blivit en lagom mix av "what's worth doing is worth doing well" och "enough is enough"!