tisdag 7 augusti 2018

Kulturmark

Igår var sonen och jag på bilpromenad och råkade hitta en pärla. Så här var det:
I min barndom åkte vi till Skalmeja och köpte billigt tyg. Som jag minns det var det stora kar med tyg och man kunde dra fram det som såg intressant ut. Ibland var det bara en kort snutt eller så var det något stort tryckfel men det gick att göra fina fynd och mamma sydde fina kläder till sina fyra barn.
Detta har jag förstås pratat om så när vi var i närheten av Skalmeja googlade sonen och hittade Kristinedals fabriker i närheten.
Och det var en jättestor tygaffär men det häftigaste var miljön. Fabriken grundades 1847 och där har spunnits ullgarn, vävts ylletyg,  spunnits bomullsgarn och till slut cottolin tills fabriken lades ned 1976. Eller...lite produktion återstår, en stor kardmaskin står och brummar i bakgrunden och gör kuddstopp.
Och kraften kom ursprungligen från vattnet i vår å, några mil nedströms!

fredag 3 augusti 2018

Att vänja sig

Jag gillar min spinnrock, Kromskis Sonata. Men tidigare i somras åkte jag på spinnträff och satt och skämdes lite för att min rock slamrade så illa.
Hemkommen tänkte jag på detta och så skred jag till handling. Den lilla skruv som borde dras åt snurrade så fint tillsammans med muttern. Runt, runt!
Med lite list fick jag till slut ordning på detta och nu slamrade det inte längre och spinnrocken känns som ny!
Dessutom har det varit svalare idag och sonen och j a g har kanotat nästan 5 km, så härligt att glida fram på vattnet!

tisdag 31 juli 2018

Min inre perfektionist eller Varför jag ogillar att måla

Innerst inne har jag en liten surögd perfektionist. Hon har förstört en del för mig genom att aldrig vara nöjd med det jag gör. Det finns alltid något att gnälla på. En sned söm, en ful maska, en sned kant...
Jag har lärt mig att hålla henne mycket kort och hon får bitcha på men jag lyssnar inte och gläds på så sätt mer.
Men när det kommer till målning...ja, då är det som att hon slipper lös lite grand. Och jag får inte tyst på tjafset. Därför är kortet på mina nymålade pallar ingen närbild.
De runda pallarna fanns i min barndoms sommarstuga. En var mörkblå, en röd. Sedan målade barnen om dem och i något läge fick de färgstänk då någon stöd på dem och målade väggar och tak.
Den fyrkantiga är snickrad av min morfar. Ljusblå från början, grönblå under mammas vård.
Förrförra sommaren började jag på projekt "slabba-på-lite-färg" så jag började slipa men fick många negativa synpunkter från mitt inre och tappade sugen. Nu är de slipade, på sina ställen  spacklade och målade tunt, tunt fyra (4!) gånger.  Och igår skaffade jag svart färg till runda pallarna ben...och nya vita tassar...
Inte helt sunt, men de blir så fina och även om jag låtit perfektionisten störa mig lite är jag ändå glad. Tycker det blivit en lagom mix av "what's worth doing is worth doing well" och "enough is enough"! 

lördag 28 juli 2018

Maden

Vår stuga ligger i närheten av den kända Hornborgasjön eller Trätornas träsk. Sjön har varit tillhåll för fåglar sedan tidernas begynnelse men i början av 1900-talet ville man ha mer odlingsmark och man sänkte sjön genom dränering.
Det var inte gynnsamt för fåglarna och så skulle sjön återställas 60-70 år senare. Då skottade man igen dräneringar och reglerade avrinningen. (Kanoten är vår, dottern och jag gjorde utflykt!)
Avvattningen från sjön sker via ån som vår stuga ligger vid. Landskapet är platt och stränderna låga, vidsträckta gräsmarker. Dessa har utgjort motorn för lantbruket i trakten. På hösten steg vattnet i ån, svämmade över och gödslade maden. På sommaren kunde bonden hämta hem näringsrikt hö inför vintern.
I och med regleringen av vattnet svämmar inte ån över på samma sätt och lantbruken fick problem, om detta har det bråkats både högt och lågt.
Jag avverkar sedan förra året vår lilla bit av maden, för kulturens skull, och det ger mig täckmaterial till trädgården.
Från början uppfattade jag maden som skräpmark men här fått lära om och även om maden inte utnyttjas till vardags så är den tydligen en reserv. I år är det minsann slåtter på maden! Nu tar man tillvara vartenda strå, och det gör mig glad!
Medan jag skriver far korparna över oss och de gör sitt märkliga, ihåliga ploppljud.
Och så blommar min bomull, till slut!

lördag 21 juli 2018

Att bo vid en surhåla

När vi precis köpt stugan stannade grannen till för att hälsa. Jag ställde någon stabo-fråga om mygg och grannfrun sa något om vad man kan förvänta sig när man "bor vid en surhåla". Jag vet inte om hon menade maden mellan vår tomt och ån eller den lilla vattensamlingen på andra sidan vägen. Hursomhelst upprepade hon ordet förra sommaren. Det låter inte så fint men det har sina fördelar.
Gräset närmast skogen är helt förtorkat men till och med där spritter det av små grodor.
Getingarna är en plåga och jag har obarmhärtiga fällor på flera ställen. De tycks föredra hallonsaft från Bob.
Köksträdgårdsdelen, som ligger på andra sidan huset håller fukten fint. Jag har täckt allting med gräsklipp och det enda jag vattnar är kruktomater, ampeltomater och gurka.
Humlen som jag hämtade hem från maden för ett par år sedan stortrivs och varje morgon är allt täckt av dagg.
Bondbönorna är angripna av något men jordärtskockorna är oövervinnliga.
Potatisen är upptagen utom ett par stånd och jag har sått gröngödsling där,  honungscefalia. Jag har sommarsått morötter där kålrabbi stod buffé för sniglarna.
Det blir nästan för mycket hallon, jag plockar och plockar och plockar.
Bomullen är kraftfull, men knopparna vill aldrig slå ut...
Imorgon får vi nog en gurka, det har varit lite längre emellan nu ett tag.
Vi köpte en passionsblomma till sonens födelsedag och humlor gör ingen skillnad på känt och okänt. Hoppas den inte fick magproblem!
Jag stickar lite, övar på att avmaska tvåfärgad patentstickning, det som nu heter, brioche.
Maken ska bygga en förstuga och mot väggen står den lockläkt han tagit tillvara och som ska återanvändas.
Morgonpromenaden genom trädgården vid surhålan är härlig!