När allt var packat och klart begav jag mig ned mot stranden men vände halvvägs; det var bara rent självplågeri och sånt har jag blivit för gammal och klok för.
Vi började ta farväl när gatljusen kom...eller kanske när ängen blev till tre villatomter...eller när grannen byggde sin jätteveranda ...eller, ja, säg när? Men beslutet har vuxit fram och det ÄR rätt och vi har ju hittat ett nytt ställe...men lite vemodigt var det allt en stund.
Så jag åkte i väg till Erikshjälpen med min sista låda och fick min sista kaffekupong. (En enda gång har jag använt en av alla kuponger vi fått!)
Sedan åkte jag till Kinnagarn och inhandlade min sista härva av Antonia och hejade på Lotta. (Nä, jag är inte på förnamnsbasis med dem, jag bara vet, men de känner nog i alla fall igen mig, tror jag.)
Sedan åkte jag till fastighetsförmedlingen med tre nycklar. Välsigne den unge, allvarlige köparen som någon gång under processen utbrast "Vad roligt det ska bli!" för det värmde.
Sedan åkte jag till Skene skog, som tippen heter och sedan till jobbet.
En omtumlande dag. Jo. Nu skulle jag bra gärna vilja hitta den förb. lilla bankdosan och sedan gå och lägga mig. Varför är alla sådana där grejor svarta, små och helt tysta?
2 kommentarer:
Jag förstår ditt vemod. Känner det varje gång vi åker hem från stugan i Vedevåg. Jag önskar att den låg närmare så vi kunde vara där mycket mer, men nu gör den ju inte det. Jag tror ni kommer att få det jättefint i den nya stugan. Det ska bli spännande att få följa den på bloggen!
Jag kan tänka mig att det är delade känslor i svang! Stora omställningar tar mycket energi! Lycka till med nya stugan!H.Tilda
Skicka en kommentar