måndag 6 augusti 2012

Utflykt med oflyt

Okej att vi kom iväg lite sent...
Men när vi kom fram till kvarnen, som har (haft?) en särskilt plats i mitt hjärta hade verksamheten svällt och förändrats. Tror jag. I alla fall var det för mycket konferensgård och prettoposha rätter i serveringen och trött och håglös personal. Så vi tänkte att man kommer rätt långt på kanelbullar och termoskaffe och körde vidare enligt den förnämliga Markguidens anvisningar.

Jag behöver inte asfalt. Jag räds inte grusvägar eller ens  gräsvägar. Men det får inte vara för höga grässträngar i mitten för jag kör inte jeep.
Vägen var ett klart gränsfall.

När vi kom fram störtade regnet ned och vi började alltså med matsäcken.
Efter en stund klarnade det upp lite så vi gick ut men när vi kommit tillräckligt långt från bilen öppnade sig himmelen igen.

Loppisen vi tänkt ta på hemvägen hade hunnit stänga.

Nåja, jag hittade en kul sten. Detta är den kulliga sidan:

Detta är den platta, kuliga sidan:

Nästan som en pralin!

Så har jag spunnit färdigt Jacobullen, här ligger den grå och den brunsvarta bredvid varandra och väntar på att få bli tvinnade med den vita när den spunnits...

Jo, ännu ett litet bakslag igår, den ljuvligt vita ullen i botten av påsen verkar bestå av väldigt mycket korta klipp, 1-2 cm...Men jag ska girigt plocka ut den som går och kanske att det som ligger i badet nu är alla de långa lockarna! :-)

Det är alltid bra att leva i hoppet, som lilla My sa!

8 kommentarer:

Annika sa...

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan vara ett äventyr i sig! :-)
Ha´ det gott!

Rosenvante sa...

Man ska inte råka trycka på fel tangenter i det här nya för då försvinner ju allt man skriver i kommentarrutan. Nu får jag börja om.
En sådan dag som denna kommer ni att skratta åt längre fram även om den irriterade just då.
Gillar din klänning som du köpt, jag tittar alltid efter just storblommiga kläder, ska ju ha rätt färg också, men hittar sällan nått som jag kan ha, då storleken oftast slut om det skulle vara nått som lockar. Så grattis till att du lyckades.
Nu ser jag att trädtopparna börjar röra sig här så då kanske jag kan sitta o spinna i dag, inget annat som kan locka menar jag.
Mys på med ullen och hoppas du får ut lite av den vita.

AnJa sa...

Ja tänk hur det kan bli... Men det var en fin sten du hittat och jag håller tummarna för lång vit ull!

Skarvtjärns Greta sa...

Ibland hittar man något annat, som man inte tänkt sig. Bra i alla fall och när man har saker att falla tillbaks på, som trevlig ull och garn

Zandra sa...

Oj, ja... det kan ju bara sägas att det kan bara bli bättre :-) Jo då, det stämmer, jag åker tillbaka till L om några dagar. Måste ju passa på att få lite OS när det ändå är i krokarna :-)

Bluewhiskey sa...

Läcker sten (den här tjejen har älskat stenar sedan småbarnsben, drev visst sina föräldrar till smått vansinne på kuppen), och tack för den mentala bilden (och skrattet) jag fick av texten "om ingen ser spottar jag.." hehe :D

KataM sa...

Nog är det tråkigt när favoritplatser förändras till det sämre.

Jag gillar stenen, jättemycket! Är nog lite av en stenfanatiker. ;-)

Pysselfarmor sa...

Stenen är fin....och den här utflykten var ju litet speciell så där lindrigt sagt ... ;-)))

Jag har mycket växter på gården och fjället i närheten där, men inget slår Gieravardo - helt makalöst att gå dit med guide. De berättar så mycket mera än om växterna.....en sådan underbar dag blir bra att tänka på när man sitter där vid sitt skrivbord och tråkas ihjäl! ;-)