lördag 13 mars 2010

Upprepning

I går fick jag för mig att repa upp en sjal jag stickade för länge sedan.Jag var med i en kör och när vi skulle ha vårkonsert blev det beslutat att vi skulle vara klädda i vitt och ROSA. Jag hade varken något vitt eller rosa och ville inte heller ha... :-(
Så jag köpte en vit tröja och rosa garn och stickade enklast tänkbara sjal; rätstickning, grova stickor. Och jag har älskat sjalen för att den är (var!) lätt och VARM och med tiden för den vackra grårosa nyansen som står fint mot mitt allt gråare hår.
Men jag är inte alls stolt över den. "Har du stickat den själv?" "Ja, men det var länge sedan..." What kind of talk is that? (Monty Python-citat) Som om jag stickat den när jag var i koltåldern? Som om det skulle spela någon roll? Att jag är duktigare nu? (Men det är jag nog, iofs...)
Dessutom har jag haft den på jobbet där de grova maskorna ideligen hakat i det ena och det andra och så har jag suttit och petat in tråden.
Så nu har jag repat; inte för att jag inte kunde köpa liknande garn eller för att jag alls behöver garn utan bara för att jag fick lust!

Idag fick jag lust att tilltala en man på Maxi så då gjorde jag det. (Maken var med, så det var inte något opassande alls!)
Saken var den, att den här mannen hade en så fantastisk tröja på sig och det blir ju lätt så att dem man stöter ihop med när man tar sin scanner följs man åt med genom affären. Så han dök upp hela tiden med sin fina tröja och vid brödet kunde jag inte längre hålla mig.
Tröjan hade blå bottenfärg och så var det rader av keltiska mönster i bruna och gröna nyanser över hela tröjan. Olika på varje varv tror jag.
Jag stickar ju inte tröjor...men en sådan kanske man skulle orka med... eller i alla fall en väst... Hm,hm...

3 kommentarer:

Rosenvante sa...

Jag har försökt börja säga vad jag tänker om saker och ting till folk runt mig. Vet ju själv hur glad man blir om nån skulle säga nått gulligt om det jag gjort. (tråksaker kan man vara tyst om tycker jag)
Kommer ännu ihåg när jag var på bio för nått år sedan och jag bara satt o kollade in henne som satt framför mig och var så fin i håret, varför kunde jag inte säga det bara,hon hade säkert blivit glad.

Cecilia sa...

Precis! Och jag blir bättre på det, ju äldre jag blir, det är skönt att fortsätta växa! :-)

Unknown sa...

Jag trodde inte att jag hade så mycket och det var inte allt, det fanns lite på övervåningen med.
Det är klart att det är mitt jobb + lite till.
Kram Gina