Äventyr i kohagen

Jag vill börja med att förklara att det inte är en typisk kohage det här handlar om utan vidsträckta ängar.

Ibland går där en flock enligt ranchmodellen. Ofta inte.

Idag fick vi syn på dem när vi gått en bra bit på vår vanliga promenad och vi såg dem på så långt håll att de såg ut som myror. Nästan.
Fotade humleblomst.

Sedan vände vi men en eller två spanarkossor hade fått syn på oss och bestämt sig för att vi troligen var där för att leda dem till grönare ängar.
Vi rörde oss bestämt mot grinden men vek av från vägen, in bakom en kulle. Fotograferade vad jag tror är gentiana.

Kossorna tycktes tappa  bort oss. Ur syn ur sinne sa jag nöjt tills vi rundat den lilla kullen och förstod att flocken, som nu vuxit till en hjord, bara tagit en genväg. Nu springer vi, sa jag och så gjorde vi det och när vi räddat os ut ur hagen upptäckte jag att jag tappat mobilen. Troligen när jag började springa.
Nu var det inte tal om att gå in till korna. Vi gick för att hämta makens mobil och för att övertyga korna om att allt hopp om grönare gräs var ute.
När vi kom tillbaka synes inga kor men vi viskade ändå.  Planen var att jag skulle smyga mig in och när jag lyfte armen som signal  skulle maken ringa så att jag lättare skulle hitta mobilen i gräset.  Jag hann tre steg in innan en kvarlämnad spanare gav hals, MUUU, MUUU, MUU och satte fart mot mig. De är inte så lättlurade minsann.
En timme senare smög vi tillbaka, kamoflageklädda, ninjastyle, och lyckades hitta och rädda min lur!
Lurigt med kor och dumma är de inte!