Å andra sidan är jag inte precis någon adrenalin junkie.
Men det finns en sak som skrämmer, och då menar jag SKRÄMMER, mig och det är att gå på isen.
Vet inte varför, jag hade inga bekymmer med det som tonåring.
Men nu! Huvudet snurrar och jag har svårt att hålla munnen normal, den vill liksom fastna i ett fyrkantigt gråtuttryck. Minsta knak och jag sätter fart mot punkter som jag bedömer som säkra, lagom långt från utflöden och vass och bryggor.
Sonen och jag gick igår till Solvik över isen, 5 minuter ren skräck! Och sedan 5 minuter på tillbakavägen också!För övrigt var det en fin promenad, bort mot den gamla byn som inte finns lägre och längs vägen som om vi skulle runda Dräggsjön. Men det skulle vi inte, utan gick, som sagt, tillbaka!
Här är minus 16 grader nu på morgonkvisten, får se om det blir någon stadsutflykt idag!
5 kommentarer:
Vilken daredevil du var igår! :) Men det här med is förstår jag. Jag har en grym respekt för isar och det ska man nog ha. Så jag tycker att vi gör rätt som är lite extra försiktiga.
varje år kör vi rallybilar på isen, då skulle du vara med..
Usch jag är likadan. Spelar ingen roll att folk intygar om att isen minsan är en meter tjock. hur kan de veta det... har de mätt hela sjön? Nej... land är mer min grej
Samma här. Läskigt!!! Men samtidigt älskar jag att pimpla på vårvintern.
Jag fåt nog säga at jag som barn var rätt försiktig, men ofta ville jag utmana mig själv - mörkrädd, ja men då tar vi och promenerar i skogen i mörkret när råbocken skäller. Höjdskräck och svindel, ja men då klättrar vi i träd och berg. men jag kan tillägga att jag alltid var ensam i mina övningar så ingen kunde se om jag fegade ur... och nu när jag blivit äldre (och klokare) tar jag bara de mer avvägda riskerna - som att stapla pallen på armstödet för att nå upp till taket...
Skicka en kommentar