Onsdagen den 7 oktober

När jag var barn var jag duktig på att springa 50 m.

Jag flög fram som en hind, en puma, en jaguar! (Nåja...)
Vid 60 m stod gymnastikläraren med tidtagarur i hand och ett lystet uttryck i ansiktet; fanns här en talang, ett ämne?
Vid femtio meter började jag sakta ned för att välordnat, och med värdighet, stanna precis efter mållinjen, med en högst medelmåttig sluttid.

"SPRING HELA VÄGEN!!!" Haha, inte jag!
Olika försök att motivera eller lura mig gjordes; jag fick springa med snabba kamrater, långsamma kamrater (hur tänkte de då?), tidtagaren placerad vid 70 m... och även om jag gärna ville var till lags, så sprang jag 50 m. Inte 60.

Samma gäller en del andra saker i mitt liv och när jag insåg det slutade jag att plåga mig med koftor. Jag har två stycken liggande just nu där jag har "10 meter" kvar...

Varför denna utläggning? Jo, ett sätt att utmana mig hade varit att föreslå mig att sticka en kofta eller en jättestor sjal med svårt mönster. Då hade jag blivit ledsen och lämnat walk over direkt; jag kan inte.

Men kloka Lisa (i all sin vishet!) gav mig en utmaning att växa i; inget krav på att lägga upp 350 maskor och sedan öka till det dubbla utan jag får bestämma storleken på mitt projekt själv... Därför jag väljer att koreografera ett par vantar.

Jag har stickat vantar förut, jag har ju barn! Men inga vantar som dem som nu ligger i loppet!
Jag känner att jag vill vara lite hemlig med detaljerna men nu har jag ju bestämt mig på allvar för vantar, så varför smyga?